Tjuvlarmet gick…….

Jag var på Elgiganten veckan som gick. Med mig hade jag en handväska modell större för att få plats med insulin och hörapparater och allt som jag behöver för att vara hemifrån ett antal timmar. När jag skulle gå ut tjöt tjuvlarmet och personal kom rusande.

De frågade mig om jag tagit kablar eller fodral eller något som inte tillhörde mig, jag som inte kan sno en sockerbit till hästen när jag fikar ens.

De var korrekta men inte direkt soliga om man säger så.

Ja så kom vi till väskan då, den ville de ju titta i förstås och det fick de gärna, men det var som sagt en stor Muminmammaväska. Det finns ett fack i den och där inne var det rena lanthandeln av grejer. Jag tömde resolut upp och ner på den i ren frustration och där fanns inget annat än det jag själv hade burit med mig sedan morgonen.

Kön i kassan växte och folk där fick allt längre halsar. Jag blev alltmer upprörd. Så bad de om min plånbok, tog den och gick mot dörren och då tjöt larmet igen. Orsaken var mina kort kontokort och medlemskort osv som låg där, de hade bildat ett magnetfält. Det var därför det larmade. Detta gick ju att åtgärda i kassan och sedan var det frid och fröjd trodde jag, men inte då. det kom en kväll och en natt och jag måste erkänna att jag mådde allt sämre av att ha blivit haffad som en annan tjuv.

Jag är ju van att stå i rampljuset i och för sig, men inte av denna orsak……..

Kan nämnas att nästa gång jag går till någon affär överhuvudtaget så kommer jag att ha en liiiiiiiten väska. som jag inte skulle kunna misstänkas för att få ner något mer än betalkortet i…

Nu kan jag skratta åt eländet, och många jag känner har berättat om liknande upplevelser så jag är inte ensam om det.

Nu skall det matas katt, kappas katt, och hyfsas till säng, för nu skall det sovas.

 

 

 

 

 

Datorlivet

Jaha, så har man då återigen knepat lite med en dator. Har man väl kommit förbi de svåra sakerna så är det underbart roligt, tycker åtminstone jag. men jag är antagligen inte som alla andraI.

I övrigt så går livet framåt, dagarna blir ljusare och så blir även mitt sinne, fast jag lider ju inte direkt av svårmod i vanliga fall heller. Men vinter gillar jag inte, och det är ganska allmänt bekant bland mina vänner. Min årstid kommer nu I april börjar det, då börjar livet spira och naturen vakna till och fåglarna skriker allt vad de orkar i sina små revir.

Men tänk vad tiden går, det är ju inte så länge sedan jag gick och fasade en hel del inför det där med Julen, och  nu………………..

Ha det gott mina vänner där ute, vi hörs och syns, jag skall försöka att blogga lite igen efter min ganska långa tystnad. Jag brukar normalt vara tvungen att skriva, men det tog liksom stopp. När jag sedan inte hittade lösenordet till den här bloggen heller, då gav jag upp ett tag.

 

 

Efter mycket om och men…..

Efter mycket om och men så kom jag in på wordpress och kan skriva på bloggen 

Ja jag är imponerad av mig själv, det är inte var dag som jag lyckas att leka detektiv, men det höll på att gå galet ordentligt.

Sedan jag skrev här sist så har hunden Simron fått avsluta sitt nära nog 15 åriga liv. Han mådde inte bra på slutet. Det är oerhört tomt efter honom tycker både jag och katterna. Men livet får gå vidare.

Det blir inte någon men hund för min del, jag är för gammal och det är inte meningen att djuren skall ärva en när man faller ifrån.

Jag är aktiv på Hjärtats hus, en samlingsplats för cancerdrabbade och deras anhöriga/efterlevande, det är givande att vara med där. konstigt nog är det den enda plats där folk inte sitter och pratar sjukdomar och elände stup i kvarten. Vår gemenskap bygger upp och vi stöttar varandra, och det skrattas mycket.

vi var inte mindre än 51 personer samlade i måndags, och det är mycket, men så har vi tillgång till ett helt hus med 4 rum nere och ett rum och kök på andra plan.

Jag ser det som en värdefull gåva att få vara med där, nästan som att ha blivit tagen i bruk en andra gång.

ni får nog höra mera om detta vart det lider.

 

Varmt är det!

jag och min gamla hund (vi är båda till åren komna) längtar efter lite svalka och liiite lyx. Lyxen kan bestå i att ge sig hemifrån någon timma, köpa en strut hemgjord lösglass utmed färden (hjortonglass mmmm) Mumma för en diabetiker ja……

inget hindrar mig till detta mer än att jag skulle vilja ha lite lägre yttertemperatur, det blir varmt i bilen, så först glass och sedan smälta själv när man sätter sig i åkdonet. Men det blir nog så i alla fall, jag åker mellan två hundpromenader 😀

Skall städa annars, och några timmar på rymmen från ansvar och dammsugare skall sitta fint.  JAG DRAR !!! 

Han lever än!

Han lever än, Blommis gamla hund. Om två dagar 14 år och 4 månader. Det är gammalt för en så stor hund som en Beardedcollie . Han börjar dock bli lite segare, rör sig långsammare, visar lite hälta. Men han är för det mesta en glad och lycklig hund, fortfarande leker han lite på promenaden, är lycklig över att valla bilar (det verkar som att han tror att han gör det) 

jag är glad över att han finns kvar och har varit där under en för mig mycket omvälvande tid, en tid full av både sorg saknad och framtidsfrågor. 

Jag har levt kommunitetsliv hela mitt vuxna liv och i nästan ett slag förändrades det, och jag har tänkt mycket på fortsättning och varande i denna förvandling . Nu tror jag mig skönja svaret på frågorna. Och känner mig nöjd med det. Jag ser ett steg som skall tas, men inte mer. Jag kan heller inte berätta om det, det är fortfarande i sin linda och under bearbetning. Men jag fortsätter leva som jag alltid har gjort även om det tar andra svängar och till viss del redan har gjort. 

Nä jag skall inte flytta…… Jag känner undran i luften 

men jag har engagerat mig med liv och lust i att möta och leva nära människor med cancer, jag har inte mycket ork att erbjuda, inga pengar heller, men lite tid av den tid som är mig tilldelad här på jorden,  hjärtas hus är namnet på företeelsen och det finns redan i mitt liv, så det är inte där som nästa steg skall tas. Steget som förmodligen ger mig mer kraft för Hjärtats Hus. 

och ja, det är skönt att den gamle hunden har levt troget vid min sida i omvälvningar och tillbakablickar. Det jag grunnar på är svårt för en utomstående att förstå, och jag själv begriper inget. Så med detta som bakgrund, det är inte konstigt att det inte har blivit bloggat.

vi alla här hälsar så gott

och vi är Tre katter och en hund, jag själv och så det viktigaste av allt: den heliga treenigheten, och min skyddsängel, in allés 9 pers.

 

Liv och död

I dag efter en hundmatfixarrunda blev Simron och jag bortbjudna på middag hos goda vänner. Detta var mycket uppskattat av Simron som sedan några dagar är piggare än han har varit på länge. Jag fick Minestronesoppa (god ) 

Simron hade av sin mat på plats, så det var bara att äta.

 Efter maten lämnade jag kvar Simron på platsen vi befann oss och körde ner till ”Blommis” grav.  Där var det så fint. Många hade varit där med blommor och det värmde gott i sinnet att se blommor och ljus allt placerat där av kärlek. Det hade glatt henne om hon hade levt att se spår efter de människor som älskade henne. 

Nu är det tid för djuromvårdnad här så jag får ge mig med skrivandet. vill bara passa på att meddela att Hunden Simron mår skapligt trots sin ålder. Ibland märker jag att han är gammal och trött men det varar inte speciellt länge förrän han glad i hågen och med glittrande blick leker med mig på promenaden..  Den senare är av naturliga skäl aningen kortare nu för tiden. 

Det vill sig inte…

… Med blogg alls nu för tiden, och ja det finns en orsak , dystra tankar och dem vill jag inte sätta i bloggen, kan jag inte muntra upp andra – och mig själv får det hellre vara. 

I övrigt mår vi bra alla fem här. Det är kanske lit väl mycket på gång ibland, men så kan det bli vissa tider så det är inget konstigt med det. 

Ibland orkar jag ta mig till kyrkan en söndag förmiddag, men förmiddagar är en tid då jag mår dåligt och hellre lägger mig än vimsar ut någonstans och ändå inte minns vad som har försiggått. En eftermiddag i veckan tillbringar jag på hjärtats hus. En gemenskap för dem som på något sätt har drabbats av. Cancer, sjuka, närstående osv. Det är en härlig samling av livserfarenhet, mod och glädje, jag längtar efter dem hela veckan tills nästa gång. 

Sedan är det ju vardagen och livet, precis som för alla andra. Ibland fyllt av glädje, ibland dystert. Också det är som det skall vara.

Nu skall jag sova, så får vi se om det blir kyrka i morgon.

 

 

90 mil senare

Under loppet av en vecka har jag åkt över 90 mil och varit  med om två stora högtider. Först SR K och anläggandet av livstidslöften i Rögle kloster. Och sedan var det dags för årets Klaradag på Klaradals kloster. Även den dagen var enormt berikande med sin klara förkunnelse och det viktiga i det kristna livet i centrum. Jag har fått känna mycket djup gällde vid dessa båda samlingar.  Först hade jag låtit meddela att jag troligen inte orkade med KLARADAGEN pga resan till Rögle kloster, och skall sanningen fram så orkade jag inte. Men så ringde en god vän och erbjöd mig att följa med, och då slog jag till, vi kom dit som dagens överraskning, och på mig väntade en stor överraskning där, en person jag längtat efter att få återse. 

Vi kom hem vid 17 tiden och efter lite nödvändiga sysslor lade jag mig att vila, och med nödvändig paus för mat och insulin sov jag i mer än 15 timmar. Tala om att vara trött. Trött och lycklig! 

Det här får jag betala dyrt för, men fint var det att kunna få vara med både på måndag/tisdag och på lördagen. 

Tokig gammal tant för att vara en sk tuff tant, ja kanske, men vaddå det är så jag lever sedan åtskilliga årtionden, 

Ha det bra alla

 

Högtid

Så har jag landat hemma i mitt eget igen efter en mycket givande upplevelse vid Rögle kloster i Skåne. Jag hade det stora förmånen och glädjen att vara inbjuden till en av systrarnas löftesavläggning. En stor och livsavgörande högtid,

Resan dit och hem företogs tillsammans med mina systrar från Klaradals kloster,  så inbilla er för allt i världen inte att jag har klarat av att företa den resan helt på egen hand.

Jag har varit med i livet ganska länge vid det här laget, och den här upplevelsen är en av mitt livs största. Jag var så tagen av det hela att jag inte hade ord nog att uttrycka det med, och det ni, ni som känner mig kan ana vidden av det på grund av att jag tappade målföret.

Det var mycket ordensfolk från olika kloster i Sverige och Norge där, vart jag än vände mig fanns det människor bärande  dräkt. Den Katolske Biskopen och Kardinalen Anders Aborelius var också med, han stod för högtidens predikan, och den var kort och enkelt sagt, bra.

Systern som avlade sina löften känner jag sedan många år, och hon har ständigt funnits med bland de vänner jag  beder för. Det var så stort att få följa henne även in i detta. Klostrets kapell var fullsatt, en mäktig atmosfär kunde man märka av, tillika glädje. Ja det var en helig stund. Efter högtiden i kapellet hade vi fin gemenskap med gott att äta, intressanta samtal och mycket glädje.

Nu har jag återfått målföret, mitt inre har återhämtat sig från den starka upplevelsen, men fortfarande bubblar en stor glädje inom mig. Tänk att jag fick vara med om detta. Fick bevittna något så oerhört stort för sr K och hela klostret, fick sjunga med och lovprisa vår Herre. Fick samtala med oerhört trevliga människor, och fick sända en hälsning till en icke där närvarande kär syster som har betytt mycket i vår gemenskap här.

På vägen hem fick vi uppleva Guds beskydd då vi vid två olika tillfällen höll på att bli inblandade i seriekrock, den enda skada som skedde oss var att en av Klaradalssystrarna fick vatten i sandalerna när rosenbuketten vid hennes fötter välte och vattnet  skvimpade ut,någon liter så där.

Väl hemkommen blev det sova av kan jag lova, och nu skall jag alldeles strax bryta tystnaden och friden och bege mig till chatten en timmas tid. Det är också ett gott livsinnehåll att ha de vännerna att möta så gott som varje kväll,

Så god natt alla som läser, även till er som inte kan förstå hur man kan uppleva sådan enorm glädje i en sådan här sak.

GBY  EC

Här händer det saker !

Hej!

Det är XP som har ordet. Det har varit aningen turbulent hemma hos oss ett tag nu. Storkattan ( oj då, det stora människan menar jag förstås) har åkt ut och in på sjukhuset ett par veckor. Och nu senast blev vår gamla hund Simron sjuk samtidigt. Så pass att dom kallt beräknade att ta livet av honom i söndags morse. Nu har han enligt veterinären piggnat till igen, och kommer förmodligen hem tii oss i morgon eller på onsdag. Han får leva ett tag till säger dom och glada blir vi katter. Vem skulle vi annars trassla in oss i pälsen på. 

Han har det visst jobbigt nu, granne med en löptik. Ja ja, parar de båda sig så blir väl ungarna levande taggtråd.  Fula som stryk. Men den nya fina maten passade visst läppen på hundkräket. Vad gör dom inte för att få delikatesser. Jag tror definitivt att han fejkar alltså……

Våran tvåbenining börjar att se hungrig ut så jag får väl se till att hon stoppar i sig något innan hon tappar både vett och sans . Hon blir så konstig av blodsocker liksom. Fast det gillar jag, hon spiller godsaker då. Så nu säger jag tack och hej från den här hyddan i dag. 

XP