Trött och smått lycklig

I kväll sitter jag här hemma igen efter en  utflykt till Klaradals kloster, besöket blev kortare än vad som var tänkt, detta beroende på meterologernas försök att spå väder och tidngarnas katastrofälskande skribenter i kombination.

Ibland är det så att man kan tro att ett tredje världskrig har brutit ut, så piskas katastofstämningen upp över denna snö. Men visst har jag rätt, det snöade förr också va, de sade det på väderrapporten och kunde varna för det, men nu tar det ju snart lika stora proportioner som hemskheterna med IS och som med valet i USA.  Men men jag skall inte säga något, jag åkte hem för att inte bli hängande där i händelse av snö. för mycket snö, och för blöt snö och därtill snöiga hala vägbanor och noll kattvakt hemma efter morgondagen. Jag lyssnade till de ihärdiga varningarna.

Katterna har annars haft det helt underbart med kattälskande människa som bott hos dem medan jag var iväg. Något annat duger ju inte, inte åt dem i alla fall. Kattälskare är det som gäller.

Jag var på ett 25 års firande, ett fantastiskt sådant, två av mina vänner och systrar firade att det var 25 år sedan de avgav sina livstidslöften att leva som systrar i Klostergemenskapen. Efter en fin gudstjänst delades en måltid och en stund av samtal och gemenskap, jag hade kunnat stanna läääänge, men allt har ett slut, och alla gäster utom en hade gått när vi lämnade stället med fyllda sinnen och lite saknad i själen.

Den utlovade snön gjorde oss sällskap vissa delar av sträckan som utgjorde vår hemfärd. Väl hemkommen möttes jag inte av någon katt, två soooov god sömn och den ena iddes bara öppna ett öga för att konstatera att det bara var jag som kom. Den tredje katten var sur, förmodligen för att jag hade varit borta för länge enligt hans sätt att se, han kom i alla fall inte fram förrän hunden kom hem, Hunden kunde tydligen inte rå för sin bortavaro. Och hunden är högt älskad, älskad som få.

Men nu skall jag göra som de båda katterna, jag skall sooova. Jag är trött efter resan och upplevelserna. Känner mig styrkt av helgens begivenheter, och smått lycklig över att få ha sådana vänner. Vänner som verkligen har funnits i mitt liv genom både hälsa, sjukdom,  glädje och sorg.

Ja inte bara SMÅTT lycklig förresten, det är en underdrift. Jag är innerligt tacksam….

en god natt besvärar jag er alla med !

Vi hörs

 

 

Annonser

Om macthilda

Pastor, fotograf, journalist pensionär och kökspolitiker
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Trött och smått lycklig

  1. Catharina Lindvall skriver:

    Så bra att du säger ifrån när inte orken orkar!
    Ta det lugnt efter en fin gemenskap och så hörs vi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s