50 år !

1963 var ett av mitt livs jobbigaste år, det var året då allt ställdes på ända, livet och dess innehåll ifrågasattes och slutligen fann sin väg. Hm, det är 50 år sedan. och det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.

Jag var 21 år gammal och levde i en karusell som roterade allt fortare och jag började ana riskerna.

Jag fick under den här tiden nya vänner på den plats dit jag hade flyttat, de var kristna, något som jag hade milt överseende med 🙂 Jag började gå till missionshuset ibland, och blev mer och mer intresserad av det som förkunnades där. Så det blev allt tätare mellan de besöken. Men samtidigt som det här mötte mitt sinne på ett positivt vis, så ställde det hela mitt liv på ända. Hela min uppväxt, alla mina värderingar, min livsåskådning, ja allt. Jag mådde lindrigt talat dåligt.

I allt detta fanns mina vänner, de var med och det var dom som fick ta smällarna när livet gjorde volter med mig. Jag beundrar dem än i dag för detta, och kommer att vara dem evigt tacksam tills den dag jag inte längre minns något.

Månaderna gick och tron började så smått växa till inom mig, ingenting som bar mig eller så, men det började dock. Jag bad min första bön, av oro för en människas liv, instängd i en garderob för att ingen skulle se hur galen jag var, men min stora och bestående upplevelse av bönen där i garderoben var att jag inte var ensam där inne, Det fanns en som hörde och som deltog i mitt liv och kampen jag hade. Det var en upplevelse om något! Annars är jag inte direkt känslornas människa, men den gången så…… Och han i garderoben har följt mig varje andetag sedan den stunden.

Hela året gick åt till att kastas mellan tro och tvivel, och en bit in på nästa år vände det när tron landade och jag blev trygg i den.

Det här innebar inte enbart en religiös upplevelse, det kom att beröra hela mitt liv, mitt yrke och allt,  Jag anade det något redan under den här långa kampen, men jag trodde att det bara var en inbillning. Inte kunde någon, inte ens Gud, vilja ha mig i sin tjänst.

Och här sitter jag nu 50 år senare, med en 45 årig förkunnargärning bakom mig, en pensionerad pastor som ser tillbaka på livet med tacksamhet. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. men så är det.

Livsgärningen avslutades lite i förtid på grund av sjukdom, och det har varit svårt att uppleva, jag ville ju så gärna, Gud pensionerar ju ingen. Så hur än andra ser på det, så är jag fortfarande den där sökande längtande personen som inte alltid lyckas att tro utan får kämpa bit för bit, Det hör väl till. Jag är fortfarande pastorn även om jag inte känner igen den gråa tanten i spegeln riktigt.

Livet har varit gott mot mig, det har inte lekt, det har varit kamp ibland, men det har varit rikt. Rikt på arbete, vänner, besvikelser och gläjde. Jag skulle göra om det om jag bara finge.

Men jag får säga, enligt den övertygelse jag har,  Det är Gud som skall ha äran för allt!

Annonser

Om macthilda

Pastor, fotograf, journalist pensionär och kökspolitiker
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s