Slaget mot danskarna

Något som hela mitt liv har förvånat mig är att danskarna avstod Skåne till Sverige. Att de inte gjorde tvärtom, behöll skåne och tog ännu mer av Sverige och gjorde det till sitt.

Jag vet vilken kraft de besitter 🙂  Danskarna alltså.

Helgen som har gått har jag levt med ett gäng danskar. Ett gäng som verkligen kunde ta för sig.

Vi kom i Lördags till vårt stamlokus där vi brukar övernatta när vi gästar våra skånska vänner. Det stod ganska snart klart att stället far fullkomligt invaderad av danskar. Det surrade av danska språket i hela huset, till och med små barn talade det.

Vi hade fått ett rum som låg lite undan och det var helt underbart, tänk er, man hade en stooor fest i huset, vi hörde dem när vi kom och gick och undrade lite hur natten skulle bli. Den blev trots surrande och skrattande Danskar helt tyst från vårt rum hört. Gick vi ut i korridoren var ljudet öronbedövande, gick vi in till oss var det tyst, Vilket härligt rum,

Den enda som störde oss lite var när ungarna behagade springa och kana på mattorna i korridoren så att de hamnade i en hög  utanför våran dörr så att det var svårt att få upp dörren. Och att få upp dörren var tvunget, toan låg vägg i vägg med man var tvungen att gå ut i korridoren när man var tvungen så att säga.

På söndagsmorgonen blev det däremot lite problem. Huset var som sagt översvämmat, låt vara av danskar, det hade varit samma sak med andra antar jag. Men i rummet där vi brukat inta vår frukost gick inte att sätta sig, där var fullt av danska barns leksaker på bord och bänkar. dessemellan även tjockt med ungar. vi begav oss till köket i tanke att använda oss av bordet där, dröm och vår förvåning det var danskockuperat där också. Danska burklock och platsgrejer precis över hela bordet, och alla andra utrymmen var fyllda av nattens odiskade tallrikar och glas och snart nog även efter frukosten.

Vi prövade med att blänga på folk, och det danska gemytet kröp fram som svar. De bara log, städade av halva bordytan till oss och torkade upp det värsta.  Vi log tillbaka, och satte oss att äta vår frukost.

Nu började nästa fas av ockupationen, det började drälla in danskar i det lilla lilla köket, ”Morrn” lät den glada hälsningen från var och en. En del mornade oss två gånger till och med. Nu skulle de duka ut från sin frukost i matsalen, och så skulle de diska. Ja frukosten blev rörig och halvrolig med alla dessa Morrn och alla dessa människor.

När vi satt där i röran och åt med en diskande kvinna och en disktorkande man i köket där vi satt och samma bestyckning i gästköket bredvid, började vi undra, Hur farao skall VI kunna diska efter oss. Då vänder sig den gemytliga danskan om och säger, Jag kan diska era grejer också. Oh tack, (och vi som har burit oss så illa åt mot danskarna och snott Skåne från dem för länge sedan) Sagt och gjort, de diskade upp efter oss också.

Vi tog oss en vända ner till havet. Det blåste mycket hårt och var en härlig upplevelse. När vi var nöjda på det var det dags att gå hem, packa och städa upp i rummet efter oss. Det gick väl an ända tills det var dags att bära ut våra grejer. Våra grannar visste mycket väl hur man spärrar upp sin dörr, blockerar korridoren för andra och bär ut SINA grejer. Men ut kom vi, en leende danska kom rusande och bad om ursäkt.

Väl utkomna var det för att finna att den vanligtvis ganska breda grinden till parkeringen var bkockerad av en dansk bil vars ägare förstått att det var lättare att packa sitt bagage lite närmare huset. Vi lyckades dock, efter en rad trevliga Morrn, klämma oss igenom kvarvarande minimala grindhål utan att smeta in oss med såpa för att lättare komma igenom.

Jag förstår inte, hur svenskarna kunde vinna ett krig över detta folk, vi var räddningslöst förlorade i alla fall, dock förälskade i de charmiga varelser vi mötte. Hade det varit i vår tid, ja då hade jag förmodligen varit dansk, för de har vinnarskalle de där människorna.

Allt detta var motvikten till den svidande känslan jag bar i mitt inre. i Min hand bar jag en handväska som jag återigen var ägare till. Min goda vän RM hade dreglat av habegär över den väskan för ett antal år sedan, och eftersom jag hade haft den en tid tyckte jag att det var hennes tur att få äga den. Hon älskade den lika mycket som jag. RM har lämnat jordelivet och hennes man gav mig nämnda handväska. Den är alltså min igen. Men aj vad ont det gjorde att få den tillbaka.  Jag hade hellre haft RM kvar. Nu hänger väskan i min hall, den har fått en speciell plats, jag ser den när jag kommer in, jag blir påmind om den bästa vän jag haft genom 60 år. Minnet kan smärta men det kan också kalla fram glädjen.

Det har varit en sällsam helg kan jag lova.

 

 

Annonser

Om macthilda

Pastor, fotograf, journalist pensionär och kökspolitiker
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Slaget mot danskarna

  1. irisnilsson skriver:

    Nu har jag både läst och skrattat mig igenom din blogg, din humor är obetalbar helt enkelt!

  2. IngBritt skriver:

    Håller helt med Iris 🙂 🙂

  3. Carin skriver:

    Vilken innehållsrik helg Du varit med om!

  4. Marita Hagelvik skriver:

    Oj Oj nu har du överträffat dig själv både i roligt text och längd på densamma! Kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s